Insända bidrag

Här står jag och där står du

Här står jag i mörkrets tunga dimma, där står jag
ängslig som få gömmer jag mig, jag gömmer mig.
Det finns ingen som ser mig, och där står jag
du lyssnar inte, antar att du också gömmer dig.
Våra blickar möts någonstans i mitten, av ingenting
det är tomt, likaså din blick mot min. Du lyssnar inte.

Jag minns den dagen, en dag långt borta från verklighetens timmar
jag minns den men jag hittar den inte. Jag letar och letar.
Den är säkert nedgrävd och djupt begraven i lögnernas gravar
och sanningens djupa dalar som jag vandrat mig trött för att nå.
Nu står jag här, och du där. Det vi en gång hade är bortom glömt
du vänder mig ryggen, jag ser dig inte mer.
Stigen jag länge följt, finns inte längre.
Spåren du suddat ut försvann sakta med vinden
du är bortom glömd, men jag älskar dig så.

Här står jag, ängslig som få, men jag gömmer mig inte längre
det finns folk som ser mig och här står jag.
Där finns du som lyssnar, du som är precis som jag
du som mötte mig någonstans i mitten av någonting.

Ida Strand 18 år

Dag i stiltje

Inget av vikt har hänt

denna dag i stiltje

som vi fick dela

med dem vi älskar

 

Dagar ska komma

men det är inte dem

vi ska minnas

utan denna dag

inget behövde hända

 

Därför att denna dag i sig själv

var en dyrbar gåva

i all sin händelselöshet

(Kent Rytterbro, mars 2013)

 

Om hösten, av Dagmar Måntelius

Disigt, alldeles vindstilla

drypande vått efter nattens regn.

I backarna hänger rönnbärsklasarna nedåt

fullmatade, tunga

I backarna går det tungt att cykla

eller fort och snabbt nedför.

I backarna kvittrar enstaka mesar

det är höst, ärlor samlar sig.

I backarna hörs ännu lövsångare

och kajor cirklar bland träden.

Vinden kommer, diset förintas,

väntan torkar och höstluften känns rå.

 (dikten är införd i Dalapennan nr 3, 2013)

 

Utdrag ur ”Gumman, Fullt Sjå och den Springande Punkten” av Kent Magnusson

… Så blev då allting klart, och gästerna började anlända.
En del kom till fots medan andra åkte på en Blåsning, och några hade fattat galoppen och kom ridande.

Alla gästerna som samlats pratade och snackade,
Presentationen blev förvirrad man bockade och tackade.
Vad hövlig-heter Ni min fru?”
”Jag ljuvlig-heter söta du.”
”Jaha, och hon där borta löjlig-heter Hux,
Och är gift med den som velig-heter Flux.”

Gumman märkte när hon försökte ordet föra,
Att alla pratade men ingen tycktes höra.
En del var envisa och sa att två och två blir fem,
Andra ville göra svart till vitt och struntade i dem.
Sådant händer på kalas, och när de slutade
Var alla lika stötta, blötta och tittutade.

”Nu mina vänner får jag be er stiga fram till bordet och förse er med min enkla mat”, sa gumman.

Läs hela berättelsen i Dalapennan Nr 3/2013

 

Min första raskatt.
Klok, minnegod & vindögd (Del 2) av Pia Wiman

Skelögdhet och knickande
Fram på vårkanten började Fatima skela lätt på ena ögat, men med litet god vilja kunde det tolkas som ytterligare ett förtjusande särdrag. Förresten hade jag läst att siameser normalt både skelade, och dessutom knickade med svansen. Det sista visste jag inte riktigt vad det betydde, men med litet fantasi kunde man tänka sig en förtjusande siamesfröken åla omkring i haremsdräkt förföriskt knickande, vickande med sin långa, eleganta svans till orientaliska toner.

Läs mera om raskatten i Dalapennan Nr 3/2013 och tidigare nummer.

Kärleken talar två gånger av Vera Sollerman, Klintehamn

Jag somnar så gott i din värme.
Jag sover så gott på din arm.
Jag känner hur rosorna doftar
från min hud, så härligt varm.
Den trygghet jag känner blir pärlor,
ett smycke jag bär om min hals.
Jag drömmer, hör lustiga toner
och ser oss i drömmarnas vals.

Jag somnar så gott i din värme.
Det är som jag kommit i hamn.
Jag tackar de änglar som bar mej
och la mej i kärlekaens famn.
Du somnar så gott i min värme.
Du sover så gott på min arm.
Du känner hr rosorna doftar
från min hud, så härligt varm.

Den trygghet du ger mej blir pärlor,
du lägger dem runt om min hals.
Du drömmer, hör lustiga toner
och häftig är drömmarnas vals.
Du somnar så gott i min värme.
Det är som du kommit i hamn.
Jag tackar de änglar som bar oss
och la oss i kärlekens famn.

Stranden

Stranden ger dej vila,
tankarna kommer till ro.
Att somna med havet och vinden
ger läkedom i tvivel och tro.
Strandgräset vaggar ditt hjärta,
marviol river i sand,
tecknar sina rosor till glädje
här på din tidlösa strand.

Vakenvers IV

Tyst går dagen.
Tyst går natten.
Tyst går vännen
vid min sida.
Hur jag älskar
denna tystnad
när den talar!
När den,
talar till mig.

Kerlaiken talar tu ganggar

Ja sugnar så gott et din värme.
Ja sivar så gutt pa din arm.
Ja kännar hur rosblåmmar duftar
fran mein häud så härlit varm.
Den trygghet ja känner bleir pärlår
a pärleband runt om min hals.
Ja dråimar, häir lustue tonar
u seir uss ei dråimars vals.

Ja sugnar så gutt ei din värme,
ja jär sum kummen ei hamn.
Ja takkar di änglar sum bjärd mi
u läggd ei kerlaikens famn.
Däu sugnar så gutt ei min värme.
Däu sivar så gutt på min arm.
Däu kännar hur rosblåmmar duftar
fran mein häud, så härlit varm.

Den trygghait däu gir mi bleir pärlår,
däu lägger daim runt um min hals.
Däu dräimar um lustue tonar
u häftur jär dråimars vals.
Däu sugnar så gutt ei min värme.
Däu jär sum kummen ei hamn.
Ja takkar di ängglar sum bjärd uss
u läggd uss et kerlaikens famn.

Strandi

Strandi gir di väila,
tankar kummar till ro.
Ti sugnä mä sjöän u vind´n
gir läkedom ei tväivel u tro.
Strandgrase vaggar deit hjärte,
marviol räivar ei sand,
ristar säin rosår ti gläde
hjär pa dein täidlåiså strand.

Vera Sollerman, Klintehamn
från diktsamlingen ”Någon talar”.
De första två dikterna är skrivna
både på svenska och gutamål.

De tre dikterna är tonsatta av Christina
Börjesson.