Medlemsporträtt

Medlemsporträtt: EVA-LENA BARD
av CHRISTINA BÖRJESSON
Tidigare publicerad i Dalapennan 4/2016

 

När sommaren var som allra vackrast precis efter midsommar kom jag till Brattfors, i närheten av Garpenberg, där Eva-Lena Bard bor i Bergslagsbygd omgiven av skog och en trakt fylld av historia. Skulle man kunna skruva tillbaks tiden ett par hundra år, så förstår man att då var det mycket verksamhet på orten med all gruvdrift. Av en händelse hade jag fått reda på att vi är Linköpingsflickor båda två födda på femtiotalet, så plötsligt kändes kontakten lite närmre på något vis. Skriv – och bildintresset liksom tonsättning har vi också som gemensamt intresse.


Foto: Christina Börjesson

Att Eva-Lena hamnade i Dalarna har att göra med att hon sökte sina rötter. Hon fann att hennes mammas morfars far Anders Persson Bergström var född 1827 i Brattfors. Så hittade hon huset från 1810, och det hade varit både brukskontor och förvaltarbostad. När huset var på gång att rivas så kom Eva-Lena dit, och köpte det 1997. Hon påbörjade en omsorgsfull renovering av huset, och där bor hon nu tillsammans med Kenth ifrån trakten. Att komma till detta hus känns som att stiga in i en levande historia. Eva-Lena har med sitt estetiska sinne återskapat huset och trädgården till tidsandans ursprung med sin egen prägel. Det känns priviligierat att få beskåda alla vackra målningar i smått som i stort – allt genuint genomtänkt, vilket har krävt mycket kunskap, tålamod och arbete. Det ligger många inhämtade kurser bakom allt hantverkskunnande, ex att renovera gamla fönster är verkligen något alldeles speciellt. När E-L:s sambo Kenth säger att ”här är det viktigare med komposten än e-posten” förstår man att det är inte bara ett skämt.

Jag ber Eva-Lena att beskriva sig själv, och hon säger sig vara en orolig själ på väg som vill att det ska hända något, en ”doer” som tycker att det finns så mycket roligt att göra. Förr, som tonåring kunde hon göra ingenting eller läsa en bok, men nu tycker hon att det är svårt att ta hand om sig själv. Hon har gått in i den omtalade ”väggen”. Viljan är större än kapaciteten för det finns så mycket roligt innehåll för livet, men så säger hon att man måste ju föda sig själv också.

Eva-Lena är en mångsysslerska, och har arbetat inom många yrken, ex som administratör, sekreterare, redaktör, journalist med fler, och nu är hon svensklärare för tonårsflyktingar på Martin Kockgymnasiet i Hedemora. Det är ett arbete som hon tycker är mycket stimulerande, för ungdomarna är väldigt studiemotiverade. Men det negativa med lärararbetet är att det kräver så enorm mycket administration för lärarna, eftersom nu för tiden kan eleverna ifrågasätta mycket mer, och då måste det finnas ett dokumenterat underlag att visa på. En fördel att vara lärare är att hon kan skriva mer på fritiden än som journalist. Hon säger att hon har aldrig gått den enklaste vägen vad det gäller studier och arbete, utan hon har gått kringelvägar, och så småningom har hon kommit fram. E-L bodde tidigare i Stockholm där hon också har sin vuxna dotter.

Jag frågar om det är något som har format Eva-Lena som människa. Kenth flikar in och svarar ”målandet och skrivandet”, och själv svarar hon ”svårigheter har gett mig en fruktansvärd envishet och fantasin och kreativiteten har hjälpt mig att lösa problemen. Det har räddat mig många gånger. Humor är också ett sätt att överleva. Måleriet och skrivandet är uttrycksformer. Jag älskar att berätta.” E-L har dyslexi, och som barn kan det vara väldigt svårt innan man väl har knäckt läskoden. Men när man har kommit på den så kan man träna upp förmågan, och är man villig att lyckas får man kämpa mer än andra, för man får inget gratis. E-L var intresserad att skriva redan som barn, och skrev gärna berättelser, men de blev mer och mer marginalicerade eftersom hon bara använde de ord som hon kunde stava till. Men skrivintresset tog ny fart, och kom tillbaks i 30 års åldern.

Eva-Lena har skrivit fem böcker: ”Raka rör – Om kommunikation i arbetslivet”, ”Än står laven mitt i byn” – gruvhistoria i Garpenberg, ”Tar några frön och flyger”- roman, ”Kanske längre fram” roman, ”Bli snopp i smedjan sa han” – barnbok. Nu håller E-L på med en ny roman, och har funderingar på att ge ut dikter som hon själv har tonsatt. För att ekonomiskt klara av att ge ut nya böcker, så varvar hon med att skriva historiska böcker (som man kan söka sponsorpengar för). Eftersom hon anser att det är svårt att få utgivet på befintliga förlag (som mest vill ha deckare, unga eller debutantförfattare), så ger hon ut böckerna på sitt eget förlag Elba Media. ”Författares Bokmaskin” har tryckt upp de flesta. Smärtgränsen för en bok ligger på max 200 kr för att få den såld.

Ett gemensamt intresse som E-L och jag har är att tonsätta dikter, och hon säger att ”genom musiken kan man nå dem som aldrig har slagit upp ett diktverk”. Detta gör mig extra glad, för visst är musiken ett uttrycksfullt språk. Den nyligen bortgångna redaktören Bo Strömstedt sa i en intervju ”Mycket av den svenska dikten är sjungen”. Något som ligger nära musiken är dansen. E-L dansar sen 2007 Bollywood dans, en berättande dans från Indien. Hon koreograferar själv dansen. För att se hur fantastisk mjuk och smidig balansträning detta är till musik, så rekommenderar jag att gå in och sök på nätet ”Eva-Lena Bard, Dansens dag 2014”, så får man en liveupplevelse av E-L i vackra kläder dansa tillsammans med fem elever.

Biblioteket i Säter gynnar lokala författare genom ”Månadens bok” där hon har medverkat, och ibland är Eva-Lena ute på Dalabibliotek och pratar om sina böcker. Biblioteken är viktiga att ha när det gäller faktainsamling för skrivandet. Jag skulle vilja tillägga att biblioteket också är en viktig kultur – och samlingsplats för alla.

När jag frågar Eva-Lena om hon har någon livsdevis så säger hon. ”Livet blir inte alltid som man tänkt sig, ibland blir det bättre.” Hon mår som allra bäst när hon promenerar i trädgården i Brattfors där hon tankar mycket kraft. I naturen får man ro, och där slipper man massa saker som skäl uppmärksamheten från det man verkligen vill fokusera på. Men hon tycker även om att resa till Stockholm någon dag med upplevelserna där, men är lika glad igen att åka därifrån. Stockholm i lagom portioner kan vara ett smultronställe liksom att strosa i Linköpings Trädgårdsförening och på barndomens gator. Medevi brunn är även en favoritplats för E-L.

Eftersom Eva-Lena arbetar med flyktingungdomar, så undrar jag om hon har någon idé om att förbättra integrationen. Hon svarar: om alla familjer tar sig an en flykting/familj vore väldigt bra, för det är stor risk att flyktingarna hamnar utanför. När jag frågar vad som själv gör henne glad så svarar hon, trädgården, musik, solen, prata med någon som är intressant, måla och skriva, en god nattsömn och god mat.

Eva-Lena Bards efternamn kommer från farfar Gustaf Adolf Bard, som var indelt soldat i Klockrike (i Östergötland), men när allmän värnplikt infördes i början av 1900 blev han snickare och senare byggmästare G.A.Bard. TV kändisen Alexander Bard är kusinbarn till E-L. Jag frågar om hon har någon favoritförfattare, och E-L svarar Eva Kilpi. ”Hon skriver så jag blir på gott humör”, och E-L citerar från Kilpi ”Ring mig innan världen exploderar så säger vi hej.” E-L:s favoritkonstnärer är: Odilon Redon och Charles Rennie Mac Intosh. Hennes favoritartister: Chales Aznavour (med berättande historier i texten) och Il volo – tre yngre sångare från Italien.

Jag frågar Eva-Lena hur länge hon tänker förvärvsarbeta, och hur hon ser fram emot livet som pensionär. Hon svarar att hon förmodligen kommer att arbeta ett år till, och ser fram emot pensionen att få göra som hon vill, men samtidigt är det en skräckblandad upplevelse eftersom pensionen blir betydligt lägre än förvärvsarbetets inkomst.

På min fråga om hur länge hon har varit medlem i Dalarnas Författarförbund, så svarar hon ett par år, och att hon blev rekommenderad av en tidigare medlem. Hon tycker att DFF ska verka för författare, och personer som är på väg att bli författare, och att det är viktigt att måna om föreningens återväxt. DFF bör ordna föredrag och vägledning i skrivandet anser hon. Eva-Lena är ny styrelsemedlem. På senaste DFF årsmötet hade hon ett mycket intressant föredrag om att illustrera böcker. När jag frågar E-L hur man blir en duktig skribent svarar hon. ”Man lär sig skriva genom att skriva. Mycket! Men går man ex en skrivkurs, så behöver man inte göra alla fel själv.” I rummet på  väggen där vi sitter finns en tidsplan på hennes kommande roman. ”Det gäller att ha en trovärdig struktur och tidsplan för förloppet med indikationer var man befinner sig i tiden för läsaren”. E-L berättar att för vissa  författare är det skrivprocessen som är det viktigaste, och för andra är det resultatet. För Eva-Lena är det både skrivprocess och resultat som är det viktiga.

Brattfors Historiska Förening bildades 2014, och Eva-Lena är föreningsordförande. En programpunkt som den föreningen hade i slutet av maj var ”Poesi under plåtmössan”, kanske något evenemang som blir återkommande. När jag frågar henne vilken egenskap hon skulle vilja ha ifall hon kunde bestämma själv, så svarar hon att vara duktig på huvudräkning. Men samtidigt svarar hon att ”Jag står ut med mig själv som jag är, och har blivit mer förlåtande med åren. Jag har slutat att planera så mycket frammåt, och nu lever jag mer nu. Sen får vi ta sen.”

Eva-Lena är en kvinna med stora ambitioner, som hon har tagit väl tillvara på. Kanske ibland på gränsen till för mycket. Helt bildlikt visar hon mig en tavla på detta hur det är att ”gå in i väggen”. Måleriet är också en form av berättelse säger E-L, och om man tittar länge på vissa av hennes bilder kan man upptäcka olika saker. Eva-Lena har tecknat och målat sen hon var tre år, men uppmuntrades aldrig till detta hemifrån. När vi skiljs åt upplever jag det som att Eva-Lena verkligen har hittat hem till Brattfors.