Novelltävling

Bilder från tidigare novelltävlingar

 

 

Vinnande bidrag

2014

ÅTTAHUNDRAFEMTIONTUSEN TIMMAR
av Nina Kaufmann

Tåget ven fram längs Amerikas västkust, skumpade så pass att vinglaset framför mig darrade ihållande och skapade dubbla ringar av rödvin på dess insida. Utanför fönstret höll solen på att gå ner över havet. Jag hade redan suttit på tåget sedan den tidiga morgonen då jag stigit på i Seattle, men ännu återstod en hel natts sömn på de skakiga järnvägarna, innan jag skulle nå min slutdestination. Jag drog en djup suck och fingrade på glasets fot innan jag höjde det till mina läppar. Jag tyckte nämligen inte om att åka tåg. Jag tyckte inte om de många timmarna i den ensamma kupén, kombinationen av rörelse och stillhet, det solida ljudet av järnhjul mot rostig räls. Men det var ändå det bästa alternativet till flyg, som inte alls gick för sig med min rädsla för höjder. På tåget kunde jag i alla fall sitta vid ett vitt, dukat bord när solen höll på att gå ner, och se ut över det vackraste staterna hade – kusten.

“Får jag lov att slå mig ner?”

En spröd kvinnoröst väckte mig plötsligt ur mina tankar på huruvida jag stod ut med resandet och jag vände min blick från solen som försvunnit allt mer bakom horisonten. Vid mitt bord stod en äldre kvinna, kanske åttio, möjligen nittio, och såg på mig med ett bordeauxrött litet leende.

“Javisst.”

Egentligen hade jag sett fram emot att ha middagen för mig själv. Jag hade tänkt fortsätta filosofera lite om livet, beställa in dessert, titta ut genom fönstret, beställa in mer vin, dröja med att återvända till min kupé, invänta mörkret över havet. I stillhet. Men jag kunde givetvis inte säga nej till damen. Grannborden i restaurangvagnen var redan fyllda till bredden och stolen mitt emot mig var ledig. Damen hängde av sig den beige kavajen på stolsryggen och slog sig ner i tysthet. Jag vände åter min blick ut genom fönstret, lät fingrarna stryka över vinglasets fot, och försvann ostört tillbaka till mina tankar.

“Det är vackert”, hörde jag plötsligt från andra sidan bordet. “Precis lika vackert som alltid.”

Jag såg på damen mitt emot mig och mötte hennes blick. Ögonen såg inte ut att passa till resten av henne. Hennes hår lyste vitt, hennes hy var rynkig, hennes kropp tunn och ihopsjunken. Men hennes ögon var pigga. De hade något unikt. De var så fulla av liv. Fulla av berättelser.

“Mm”, mumlade jag till svar och bröt vår ögonkontakt innan jag åter såg upp.

“Åker du ofta här?”

“O, ja. Varje vecka. Det har jag gjort i över sjuttio år”, svarade hon.

“Åh. Jag förstår. Får man lov att fråga varför?”

Plötsligt var solnedgången inte intressant längre. Tankarna om den evigt långa tågresan var som bortblåsta och jag lät vinglaset bli stående, vibrerande mot den silverpolerade gaffeln, utan att ens tänka på det. Kvinnan med det bordeauxröda läppstiftet, den beige kavajen och den livfulla blicken, hennes namn var Amy. Hon var nittiotre år och kom från Albany, Oregon, en medelstor stad som jag inte ens lagt märke till i tågtidtabellen.

Som nittonåring träffade hon sin Charles. Han levde i Paso Robles, tjugotvå timmar bort. Hon brukade kliva på tåget vid två, kom fram på förmiddagen dagen därpå. Hennes älskare brukade ta emot henne på tågstationen, stå där vid den olivfärgade stationsbyggnaden, bredvid den gamla eken, och vara beredd att ta hennes väska. Det var tidigt nittonhundratal. Hon berättade om att det var på den tiden då männen fortfarande bar plommonstop i Amerika, då hon fortfarande reste i långkjol och finstruken blus. Tågresorna fortsatte. Hon ville inte lämna sitt kära Albany, men hon var mån om att träffa Charles varje vecka.

De gifte sig efter något år och i början var det alltid leenden. Kramar. Kärlek. Lättsamhet. Men sen kom den tunga tiden. En lördag förmiddag när hon anlände till Paso Robles stod ingen där, vid den olivfärgade stationsbyggnaden, bredvid den gamla eken. I håligheten på trädet låg istället en lapp. Charles hade åkt till Europa för att strida i kriget. Amy tog kvällståget tillbaka till Albany igen den dagen. Kusten var inte alls lika vacker som vanligt, talade hon om för mig.

Men tiden gick. Samma fredag som hon fick telegrammet om Charles återkomst satte hon sig på Coast Starlight igen. En tid av värme och lycka följde. Amy och Charles fick två barn, Avery och Noah. Noah hann bara bli tolv år innan han dog i njurcancer. När hon berättade det för mig försvann hennes pigga blick för en stund och blev tom och kall. Men sen, när hon berättade om Avery, då sken hon upp igen. Avery bodde i Sacramento i en gul liten villa, med sin man och den gamla golden terriern, Steven. Averys tre barn var redan vuxna.

“Ja, tänk, vad tiden går fort”, utbrast Amy, när hon nämnde sina barnbarn. Hennes rynkiga ansikte lyste upp när hon berättade för mig att hon dessutom snart skulle bli gammelmormor. Jag log, men mitt leende försvann, när hon berättade om Charles. Han dog för tjugofem år sedan. Stroke. En minut, så var han borta.

“Men, vem ska du då hälsa på?”, undrade jag och lutade mig lite närmare över bordet. Maten jag fått serverad, den bakade potatisen med den smälta osten och de spröda rosmarinkvistarna, stod orörd. Utanför fönstret var det helt mörkt nu. Man såg inte längre havet utan bara mörka stenblock längs rälsen, om man tittade riktigt noga.

“Jag ska hälsa på eken, förstår du. Det finns en bänk där. Jag ska sitta på den en stund.”

Jag nickade. Lät läpparna forma ett milt leende. Lutade mig tillbaka, drog ett djupt andetag och lade märke till att borden i restaurangvagnen runt omkring oss var näst intill tomma. Servitören putsade vinglas och en ensam medelålders man snurrade upp pasta på sin gaffel i vagnens andra ände. Tjugotvå timmar för att sitta på en bänk, det var inte dåligt, tänkte jag för mig själv.

“Tack för en mycket trevlig middag”, avbröts plötsligt stillheten i vagnen och Amy började resa sig från bordet. Tog stöd med händerna mot bordsskivan så att den skakade till och jag fick lov att sträcka mig efter mitt ostadiga glas.

“Det blir nog dags för mig att dra mig tillbaka.”

Jag tackade, log, hjälpte henne med kavajen. Hann inte säga så mycket innan den nittiotreåriga damen försvunnit till nästa vagn för att aldrig någonsin möta min blick igen.

Det var en alldeles speciell känsla som fyllde min kropp när jag åter var ensam och såg ut genom tågfönstret, svalde den sista droppen vin. En timme satt hon mitt emot mig, Amy, men i ögonblicket kändes det som om nittiotre år just passerat. Sextio minuter på ett tåg längs Amerikas kust, men för mig kändes det som om jag precis fått återuppleva åttahundrafemton­tusen timmar. Ett liv.