Recensioner

Dagmar Måntelius recenserar

OCH LIVET KOM EMOT MIG …

Av Eva-Lena Bard

En liten bok med mycket innehåll, så kan denna bok beskrivas.

Några dikter och noveller utifrån det författaren hittat i sin skrivbordslåda. I förordet skriver hon om sin undran över om dessa dikter och noveller kan vara något att ge ut som bok. Och det var det absolut även om det som sagt är en tunn bok.

Dikterna vittnar om kärlek till barnet, livet, naturen och det som en gång varit. Känslosamma dikter, en del tonsatta och med refräng. Man hade gärna velat få noter till melodierna.  Bakom alla orden lyser kärlek fram och man berörs. Likaså ligger mycket känslor bakom novellernas texter. Man märker klart att författaren älskar sin hembygd, inte minst när man läser Sången om Brattfors.

Jag rekommenderar denna bok som är lättläst och intressant. En del spänning finns i novellerna. En om fadern som gjort utbetalningar under många år vilket förbryllar sonen efter faderns död. Förklaringen kommer i slutet av den novellen. I en annan novell ärver en man dagböcker efter sin farmor och ett brev som ger överraskande information. Läsaren får först på slutet veta farmoderns mening i ett skrivit brev till mannen, sitt barnbarn.

 

Dagmar Måntelius recenserar

MENINGSVERKET

Av Rolf Christerson

Den här boken handlar om precis det undertiteln säger; Myndigheten för rådgivning om livets mening. Detta kan väl inte vara något intressant och roligt att läsa var den första tanken när man ser titeln. Men den var både rolig och allvarlig och man fick en hel del egna funderingar om livets mening. Faktiskt också spännande att se vad slutet blir; har livet någon mening? För att inte också nämna författarens kännedom och förmåga att gestalta olika personer och beskriva naturen.

Huvudpersonen är en programmerare med ordnat liv men som tycker livet är trist och enahanda. Han startar ett projekt för att söka meningen med livet och hittar Meningsverket, en institution som ger råd om vad som är livets mening.  Han letar sig dit och från en sympatisk kvinna i receptionen hänvisas han till olika rådrum, inte mindre än tjugotvå stycken. Dessa rådrum bemannas av olika, ofta byråkratiska personer, som ger olika råd för att finna livets mening. Det kan handla om att skaffa kunskap, att fortplanta sig, att alltid vara kärleksfull medmänniska, att meditera, att skaffa sig makt, att se livets mirakel, att ha Gudstro och att lära känna sig själv för att nämna några av råden. Författaren beskriver de olika rådgivarna på ett humoristiskt sätt men också hur dessa män/kvinnor själva egentligen mår i sitt rådgivande, många gånger med sund förståelse.

Efter varje rådrum ska huvudpersonen genom knapptryckning på sur, neutral eller missnöjd gubbe ange hur han uppfattat de råd han fått. Det blir alla tre alternativen innan hans projekt är färdigt. Slutligen kommer han till Direktörsrummet där han möts av en man som talar länge och väl. Huvudpersonen ifrågasätter till slut om alla råd han fått i de tjugotvå olika rummen av olika personer ska ignoreras. Svaret är intressant och man förstår här och även tidigare i handlingen, att författaren ironiserar över en del myndigheters agerande.

Rolf Christerson talar också om sitt vardagliga liv mellan de gånger han besöker Myndighetsverket. Han beskriver sig själv, sitt arbete och gestaltar personer han möter lika väl som han berättar initierat om den miljö han har omkring sig, både natur och bebyggelse.

Huruvida han funnit meningen med livet … nja, säker kan man inte vara. Läs och begrunda själv så kanske du kan finna livets mening.

 

Jan Wolf-Watz om William C. Woxlins nya pjäs Vår Sista Färd
All världen som scen
Oss som dess vilsna aktörer …

Det spelet var Shakespeare bekant med.  Också Platon genomskådade skuggspelets platthet. Konsten som glaspärlespel lämnar människan därhän. Den ger inga svar. Den håller oss enbart med färg, ton och stavelse. Det vi tror oss om, att i musiken höra, i litteraturen läsa och på teaterscenen återse det vi själva var tänkta som – Guds avbild – det är förvillelsens förbannelse.

Men också vår existentiella kärna. Vårt inres gäckande växelspel mellan djur, avbild och rollkaraktär håller oss sysselsatta. Livet igenom. Måste så vara.

I William C. Woxlins senaste pjäs, Vår sista färd, har detta vårt själsliv fallit isär; människan splittrats till karaktär. Närhet, vänskap och kärlek är något som kapslats in i ett mentalt slutförvar som i pjäsen benämns Sarkofagen.

Som författaren låter en av replikerna falla: ’”När du blir någon annans vilja så blir du en karaktär. Det här är inte kött, endast en svårläst handstil.”

Det är en starkt föreställning,samspelet tätt. De insikter pjäsen ger under spelets gång kretsar inte bara kring vår sista resa ur själslivets perspektiv. Det finns i samspelet mellan text och gestaltning en motbild, en underton av klarhet och dröm, som med kammarmusikens lätthet visar att i dessa yttersta tider måste det vi kallar kultur få en levande plats där den hör hemma. I vårt innersta inre.

Annars är det färdigrest.

Jan Wolf-Watz

 

 

 

 

Inga-Lill Örnerfors Modin recenserar…

”Jag har älskat med månen” av Iréne Reenberg

Iréne Reenberg nöjer sig inte med att niga för nymånens skära. Hon har älskat med månen.Som ordförande för DFF åren 1998-2012 har hon uppmuntrat oss andra i föreningen att skriva och har även recenserat många av våra böcker. Nu ger hon äntligen ut några av sina kåserier i en första egna bok med titeln ”Jag har älskat med månen”. Denna livsbejakande ansats behåller hon boken igenom när hon med djupsinnig underfundighet bearbetar livet och kärleken och allting däremellan.

”Det gäller att finna det märkvärdiga i stunderna. Ingenting är självklart” skriver hon i förordet. Och där har hon lyckats när hon väver samman dagsaktuella händelser med erotik, längtan och bekant vardaglighet. Som konsten att trängas i en husbil, vikten av att njuta av färska hallon eller tankar kring mänsklighetens ganska tramsiga måntrampning i plastfötter. Boken är till brädden fylld av erfarenhet, tankedjup och varm humor.

Iréne Reenberg är en ordkonstnär där hon väver, syr och tråcklar språket i sin nyskapande lekfullhet. Kåserisamlingen är som en slickepinne: vacker i färg och utformning och bra att njutas medelst några slick lite då och då. Så räcker den längre.

Boken kostar 90 kronor och kan beställas från Iréne Reenberg, tel 0243-24 30 23  eller  sms:a till 0703-24 30 23

eller e-post irene.reenberg@telia.com


 

Archie av Bitte Norin Jernberg

Ulla Hannelius recenserar Bitte Norin-Jernbergs fantasybok ARCHIE 2012 (LUMIO förlag 232 sidor)

Med illustrationer av Elin Nilsson

Den eldsprutande draken möter läsaren på omslaget till boken om Archie. Han sitter på ett klipputsprång högt över den lilla Byn och sjön där ett skepp lagt till i viken. När boken börjar är Archie ett drakyngel som pojken Edi fått till uppgift att i hemlighet ta hand om ute på Dimön. De lever i en by där kommunikationen mellan byar knappt existerar. En by härjad av krig där rädslorna är många inte minst för drakar. Byborna är beredda på att antingen gömma sig i skogen eller slåss. Archie växer upp full av upptåg, men har han lätt för att fälla tårar av rörelse. Bandet mellan Edi och Archie är starkt och utvecklas alltmer under tiden de växer upp och när berättelsen slutar är de båda vuxna och har hittat sina respektive partners och flyttat till byn.

Berättelsen om Archie är en ömsint, men också spännande berättelse om vänskapen mellan drake och pojke. Naturskildningen är lyrisk.

Illustrationerna är väl valda och kartan som bland annat visar Byn, Dimön, Viken, De stora skogarna och vägen till Kungens stad är en god hjälp för läsaren att tränga in i berättelsen liksom person- och drakgalleriet i början av boken.

Bittes förmåga att gestalta bland annat tomtar och enhörning känner jag till, men den skickliga gestaltningen av Archie får mig att undra om inte Bitte själv fått sig en flygtur på Archie. Och Bitte NJ håller redan på att skriva en spännande uppföljare.


Ögona böj av Solveig Bergqvist Larsson 2012

Ulla Hannelius recenserar i Dalapennan 1/2013

Solveig Bergqvist Larssons roman Ögona böj 2012 (Verbum förlag. 270 sidor).

Livet i och runt prästgården i den lilla gruvbyn i Västerbotten bildar ramen för Solveig Bergqvist Larssons barndomsskildring i romanen Ögona böj. Berättelsen är delvis självbiografisk. I prästgården där familjen huserar blir livet stundtals kaotiskt och svårbegripligt för bokens huvudperson, den lilla flickan som är sju år då boken börjar. Hon kämpar för att förstå vuxenvärlden och för att bli förstådd och bekräftad. Ständigt beredd att själv stå till svars också för de vuxnas tillkortakommanden. Hon är en modig, nyfiken flicka. Kortet på Jesus som uppenbarat sig djupt nere på gruvväggen blir t.ex. en så stark upplevelse att den får henne att trotsa sin skräck för gruvgångarna för att själv utforska händelsen.

Solveig Bergqvist Larsson står nära den lilla flickan och hon skriver med varm inlevelse. Här finns både tragedi och komedi. På ett finurligt sätt vävs historier stundtals samman mellan dåtid och nutid, alltid med värme och glimten i ögat hos författaren.  Dessemellan kopplas historien också till nutidens rädslor och oro inför framträdanden, men också till personliga framgångar.

Det är en fascinerande barndomsskildring och en spännande sådan som jag inte vill lägga ifrån mig innan jag läst ut den till sista bladet för jag måste ju få veta hur det går. Kanske kommer det en fortsättning?

Solveig Bergqvist Larsson har tidigare skrivit Låtsasmorsa och Skolbränd.


 

 Dagmar Måntelius recenserar

TAR NÅGRA FRÖN …

OCH FLYGER

Eva Lena Bard har beskrivit ett märkligt människoöde. Huvudpersonen i boken, Agnes, har en ganska bra barndom och uppväxt tillsammans med sin farfar, sina föräldrar och en syster. Men denna bok handlar inte bara om Agnes utan även om den övriga familjen och särskilt svågern Valter som Agnes en gång älskade. Men svågern valde att gifta sig med Agnes syster.

Valter var förslagen och Agnes hunsades och fick inte ut sitt morsarv, inte heller de pengar Valter lånat av henne. Agnes hade sparat och de slantarna ville och behövde Valter ha. Men Agnes vägrade och när hon ville sätta hårt mot hårt för att få ut sin rätt blev hon inlåst och sedan förklarad att inte vara mentalt frisk. Hot och lögner och en vidrig komplott blev det som förde henne till hospital där hon vistades till sin död. Drömmen om att resa till Amerika kunde hon inte förverkliga. Och den enda människa som Agnes hade att anförtro sig åt var död sedan länge, en farfar som varit glad och lättsam.

Systern och svågern som burit sig så illa åt mot Agnes hade det inte bättre själva. Ekonomi och oärlighet var gruvsamt för dem och det är inget lyckligt slut på boken men det är en intressant dåtida och spännande familjehistoria med verklighetsbakgrund.

 

Eva Lena Bard skriver i korta kapitel och rappa ordalag om allt som utspelar sig i denna familj. Genom gamla brev, fotografier och handlingar från olika instanser har hon kunnat reda ut familjehistorien och på ett mycket lättsamt men intensivt spännande sätt skrivit om den med ett visst mått av kunskaper om hur det var i verkligheten på den tiden runt sekelskiftet.

Berättarstilen är snabb och ofta årsdaterad vilket gör boken mycket lättläst. Stycke- och kapitelindelning underlättar utom på några få ställen där perspektivet förändras utan anledning eller med nytt stycke.


IMG_1784

IMG_1782

IMG_1783


Växeldans

Ulla Hannelius recenserar

Växeldans med prosa och poesi av Dagmar Måntelius (2012). Eget förlag.

Dagmars bok Växeldans är skön att hålla i och boken har ett vackert omslag av Dagmar själv. När jag börjar läsa om dans och barndomsminnen tänker jag att detta nog är en ”må bra bok”.  Jag tas snabbt ur villfarelsen. Det här är en bok om LIVET och naturen och bygger på erfarenheter i Dagmars liv från barndomen på 1940-talet till 2000-talet, ibland i jag-form.

I en bred palett av lättläst prosa och poesi blandar Dagmar stora händelser med små. Det kan till exempel handla om barndomens lyckliga stunder hos mormor och morfar och rädslorna i en obegriplig omvärld, eller mogen kärlek, den dagliga kampen i en ung kvinnas liv i ett lantbruk och minnen av djur- och natur. Dagmar gestaltar små naturupplevelser, till exempel en skogspromenad, på ett sätt som avslöjar hennes stora intresse för och kunskaper om växter och djur. Mitt i det hela finns också insprängt berättelser om fängslande öden från sekler tillbaka som grundar sig på Dagmars släktforskning.

Dagmar har också en förmåga att dessemellan skoja med läsaren och locka till leenden. Prosaberättelserna är korta och välskrivna. Den insprängda poesin lättar upp mitt i den ibland tunga verklighet som Dagmar beskriver. Dikten ”Tacksam för den tid som är” tilltalar mig speciellt. Detta är en perfekt bok att ha på nattygsbordet. Här finns något för var och en att känna igen sig i.


Isme. IMG_1924

Ulla Hannelius recenserar
Bitte Nohrin-Jernbergs fantasybok ISME 2013 (LUMIO förlag 248 sidor)
Med illustrationer av Elin Nilsson
Bitte NJ:s bok Isme är den andra boken i serien om Archies Värld, en värld av magidrakar, stridsdrakar, draktränare, drakryttare, magiker m.fl.

I boken om Isme fortsätter Kungen och hans folk att kämpa för att bygga upp sitt land efter kriget. Naboriket och Magikernas fäste är ett ständigt närvarande hot. I allt detta finns Isme och Archie och andra drakar och människor och mycket kärlek. Och små drakyngel föds fortfarande på Dimön. Detta är en bok som man inte lägger ifrån sig. Vem vill inte se vad Kungens hemliga vapen skall kunna åstadkomma?

Boken om Isme är en bok full av spänning, men också av humor och värme, där författarens förmåga att gestalta till exempel drakarnas sinnestämningar får läsaren att identifiera sig även med dessa. Vem skulle inte vilja vara t.ex. en drake med magiska förmågor, kommunicera med tankeläsning, rida på jättedraken Allmandis rygg?

De svartvita illustrationerna av Elin Nilsson kompletterar boken fint. Kartorna är lätttydbara även för den som har svårt för kartor i vanliga fall och person- och drakregistret i början av boken är en god hjälp för läsaren.

Det jag inte vet om drakar efter Bitte NJ:s Isme är inte värt att veta tror jag. Men vem vet för Bitte aviserar redan en fortsättning.


Dagmar Måntelius recenserar …

 

”Ögonblick i tiden” av Rolf Christerson

Återigen har denna produktiva författare utkommit med en bok. Men denna gång är det ingen berättelse eller roman utan en samling haikudikter, en del publicerade, en del från tidigare böcker.

Ögonblickets nu
– pärla i dagens flöde.
innesluten tid.

Så lyder den första haikun i inledning av en mängd mycket tänkvärda ord. Boken är indelad i årstider och återigen visar författaren prov på sin naturkunnighet, sin känsla för omgivning och han beskriver tankeväxlingar som associerar till mycket mer än de få orden i varje haiku.
Dessa är ytterligare några exempel:

Tyngden av sommar,            Skatorna kivas                                           Solnedgång i väst,
kravet på lycka i sol.            på nocken, bryr sig föga                             morgondag i fjärran öst.
Mörka molnet ler.                om solnedgången.                                      Resa i metall.

Och hans avslutningshaiku är denna:

Tre kilo aska
sänks ner i jordens mörker.
Tyngden av ett liv.


Mail0108

Iréne Reenberg recenserar …
Fjärilsöga av Eva Ermenz

Eva Ermenz har sedan 1999 givit ut tio böcker. Hon är en av våra produktivaste medlemmar. Hon är poet, författare och skådespelare.

Den senaste lilla diktsamlingen heter Fjärilsöga. Eva har namngett två av våra antologier: Ögontörst och Ordstorm, titlar som är mycket fyndiga. Denna Fjärilsöga med haikudikter och med foton av Kjell Ahlén är en livshistoria i fickformat.

Den består av fyra avsnitt. Vinter, vår, sommar och slutar med höst. Likt ett människoliv består av födsel, barndom, ungdom, liv, höst och död, så skildrar dikter och bilder denna förvandling. Kjell Ahléns färgbilder kombinerat med författarens otroligt talande och nydanande ordvändningar ger en rik läsupplevelse. Vad sägs om ord som: sjusovarplåga, albinolandskap, gravida knoppar och månstråleburen som exempel. Här en bild som vi nog alla sett: ”månen går balansgång på trädtopparna”.

”Utflyktsfilten gläder sig med de älskande” är en strof som får mig att tänka på Evert Taubes dikt om herdeflickan Solola: ”När Solola har krupit under fällen, vänjer fällen sig vid Solola”. Man ger tingen en själ.

Som all poesi handlar det om sanningar i komprimerad form. För den som vill se exempel på bra haiku vill jag rekommendera detta lilla ”Fjärilsöga”.


IMG_2189


Eva Lundqvist recenserar:
En klassresa i demokratins tjänst av Svante Pedersson
Utgiven av Faun Förlag

Till alla historielösa skulle man kunna sätta som rubrik på Svante Pederssons bok ”En klassresa i demokratins tjänst”. Det är en bok som behandlar drygt 90 år av vårt Svenska samhälles utveckling, från 1919 till och med 2012. Samtidigt utgör den författarens memoarer, med tankar, ställningstaganden, olika arbeten och uppdrag. En intressant och lärande läsning.
Vi får som läsare följa med bakom kulisserna när det gäller många tunga uppdrag bland annat på departementsnivå och av facklig art, till exempel inom den arbetsrättsliga lagstiftningen. Dessutom får vi på ett hudnära sätt lära oss hur livsbetingelserna såg ut för en arbetarpojke under det tidiga 1900-talet och på ett fördjupat plan se hur dessa betingelser förändrats för oss alla.
För oss som bor i Dalarna kanske Pedersson är mest känd som lärare och föreståndare för LO-skolan i Brunnsvik under 50- och 60 talen. Men även som läromedelsförfattare och debattör, samt innehavare av tyngre politiska uppdrag inom Ludvika- och Gagnef kommuner.
Boken är detaljerat skriven, och med stort rättspatos. Det är en intressant läsning inte minst då den behandlar skeenden på ett ärligen upplevt sätt, och författaren inte väjer för att redovisa både lyckade ansatser och mindre lyckade. Och dessutom öppet berättar om sitt eget lärande, därav kan även vi andra lära. Svante Pederssons bok, är en viktig skildring av det moderna samhällets framväxt, synnerligen väl värd att läsa.


Eva Lundqvist recenserar:
Det kollosala svampmolnet av William C. Woxlin
Utgiven av Thot förlag

Det kollosala svampmolnet av William C. Woxlin är en samling noveller och kortprosa, där författaren med både allvar och svart humor skildrar en värld där vi står inför de yttersta dagarna. Några texter består bara av några få rader och når diktens koncentration i innehåll och utformning.
Det är en dystopi med både absurda och komiska inslag. Och sådant som visar på människans innersta väsen. Det handlar om avsked och död, om rädslor och ångest, mardrömsliknande scenarier och mycket, mycket mer. Vissa av texterna kan läsas som en ironisk betraktelse av det samhälle vi lever i idag, då för de närmast tanken till H.C Anderssens verk och synes ha en likartad symbolik som i ”Kejsarens nya kläder”.
Sammantaget en bok att läsa med eftertanke, och litet då och då.


Dagmar Måntelius recenserar

Bli snopp i smedjan, sa han. En bok av Eva Lena Bard

Barnbok E L Bard

 

En liten pojke i gammaldags kläder, en gammal byggnad, en smedja och en smed i dörren – ett bokomslag med autentisk avbildande 1800-tals gruvverklighet i Brattfors, Garpenberg. En barnbok som handlar om den lilla pojken som redan som femåring fick arbeta i smedjan. Bilden har författaren ritat utifrån ett foto från 1896 av Brattfors smedja och pojken det berättas om finns med på det fotot.

Eva Lena Bard har forskat och funnit hur barnen fick arbeta i gruvorna förr. Utifrån detta har hon berättat om den fattiga lilla pojken Petter som glad i hågen nu skulle kunna hjälpa sin fattiga mamma och tjäna lite pengar. Petter var liten och klen men skor hade han i alla fall så han skulle få arbeta med de andra snopparna. Petter visste inte vad ”snopp” betydde, men en annan stor pojke talade om att det var alla pojkar som jobbade där för att lära sig till smidesdrängar vilka kallades så.

Det var Petters första dag i smedjan och han fick stå ut med dån och hetta och lära sig om hur järnet hanterades. Mest fick han springa ärenden åt smederna för att de skulle slippa göra avbrott i arbetet för att kanske hämta en snusdosa. Petter hade ingen mat med sig, hans mamma hade haft slut på brödet, men en av smederna gav honom lite bröd när det var matrast.

När dagen äntligen var slut gick Petter hem. Han var trött och slut men mor skulle bli stolt över honom. Och nästa dag skulle han leta efter skatten som SmeJohan talat om. Den skulle vara nergrävd vid en av pelarna till kolhusen.

Den här barnboken är intressant för både barn och vuxna och Eva Lena Bards fina illustrationer, dem hon ritat av från gamla fotografier, gör boken sanningsvisande hur det var i gruvorterna förr. Längst bak i boken finns det fotografi på vilket hon hittat förebilden till Petter och SmeJohan. Där finns också ett foto på det som finns kvar av Brattfors.

 

IMG_2385

 

 

IMG_2388

DAGMAR rec 001